ni vet hur det är

när armen gör ont.
när man sitter rakt upp o ner, och det spirrar i hela armen.
det ilar i axeln och det värker.
ni vet.

ni vet hur det är när allt man tänker på är smärtan.
när man måste göra saker för att vara distraherad men inte ens de räcker till.
när man inte kan ta på o av bh, kläder eller sätta upp håret, schamponera håret etc.
ni vet hur det är när man jagar timmarna,
för var 4e timme kan jag ta en panodil.

ni vet hur det är,
när smärtan tar över.

ni vet hur det är, att vara smärtfri i typ två timmar, på grund av lokalbedövningen.
och sen kommer det med full styrka igen.
hur det är att inte orka skriva på datorn.

att kanske inte orka vara trevlig.
men trevlig det måste man ju vara.
men orka.

o ni vet hur roligt det är att ha noll förtroende för doktorn.
att inte orka tänka att "det har nog blivit fel", när man väntat i 50 minuter.
o när läkaren vars kontor man sitter utanför, inte tänker tanken att fråga, varför sitter du här, hade du tid? utan skiter fullständigt i det men glor bägge gångerna hon passerar.

ni vet hur det är,
att man ibland känner att det är nog. NOG.
jag satt i en korridor och hade "drejävlapiss-ont".
jag orkade inte gå till sköterskorna för att fråga om de blitt fel,
jag tänkte, hon är väl efter i mottagningen.
ni vet hur det är, när hon inte var det.

när sköterskan kom på att de blivit fel, bett om ursäkt som innehöll en liten fin svordom (jag gillar't),
och slussat in mig till annan läkare, (min favorit läkare) så var jag ute 3 minuter senare.

jag kom in, tog av mig jackan och han sa:
-Har du ont i axeln?
mmmmm.
- de syns.
h e h e.


ni vet hur det är när smärtan tar över.
ni vet hur det är, när man inte är rolig att handskas med.
ni vet hur det är, att känna sig värdelös för att man inte orkar hålla humöret uppe när man har ont.

Ni vet hur det är, som vanligt är det inte bloggägerskan som skrivit inlägget, likväl som det "inte är tjejen i filmen som skrivit brevet". eller så är det det.