Jag är fattig bonddräng, men jag lever ändå.Dagar går och kommer, medan jag knogar på.Harvar, sår och plöjer, mockar, gräver och bär.Går bak mina oxar, hojtar visslar och svär.Jag är fattig bonddräng, och jag tuggar mitt snus.Och när lörda'n kommer, vill jag ta mig ett rus.Sen, när jag blitt livad vill jag tampas och slåss.Vila hos en flicka vill jag också, förstås.Sen, då kommer sönda'n, och då vill våran präst,att jag ska i kyrkan, men då sover jag mest.Prästen kan väl sova hela måndagen men,för en fattig bonddräng, börjar knoget igen.Så går hela veckan, alla dagar och år.Jag går med min lie, och jag plöjer och sår.Jag kör mina oxar och jag hässjar mitt hö.Harvar, gnor och trälar, och till sist ska jag dö.Står där, fattig bonddräng framför Himmelens port.Lite rädd och ledsen för de synder jag gjort.Man ska inte supa, hålls med flickor och slåss.Herren, Gud i Himlen, är väl missnöjd förstås.Men, då säger Herren: Fattig bonddräng, kom hit.Jag har sett din strävan och ditt eviga slit.Därför, fattig bonddräng, är Du välkommen här.Därför, fattig bonddräng, skall Du vara mig när.Åh, jag, fattig bonddräng står så still inför Gud.Och sen klär han på mig den mest snövita skrud.Nu Du, säger Herren, är ditt arbete slut.Nu Du, fattig bonddräng, nu får Du vila ut.
Sjörövar-Fabbe, farfars far,är minsann en sjusärdeles karl,kring alla hav han far och far,tjohej hadelittan lej.Sjörövaryrket passar´n bra;"De är bara att röva och ta,och de", sa Fabbe, "gillar ja",tjohej hadelittan lej.Men då...vad står på?Fabbe blir plötsligt blek och grå!Oj då!Vad står på,oj oj oj oj oj oj oj!(Oj oj oj oj oj oj oj!)Sjörövar-Fabbe, farfars far,är minsann en sjusärdeles karl,men han är sjösjuk alla da´r,tjohej hadelittan lej.Stormen ryter och åskan går,havet brusar och seglena slår,ner i kajutan Fabbe går,tjohej hadelittan lej.Kräks och svär och mår inte bra."Bättre väder det vill jag nog ha,annars", sa Fabbe, "slutar jag",tjohej hadelittan lej.Men då...vad står på?Fabbe blir plötsligt blek och grå!Oj då!Vad står på,oj oj oj oj oj oj oj!"D´ä nåt ingen mänska förstår,varför alltid så illa jag mår,bara båten guppar och går,tjohej hadelittan lej."Sjörövar-Fabbe, farfars far,är minsann en sjusärdeles karl,men han är sjösjuk alla da´r,tjohej hadelittan lej.
Elisabeth:
Madicken, Madicken, pilutta dej, pilutta dej, Jag vet nånting hemligt som bara är för mej. Pilutta, pilutta, jag säger inte vad det ä´, pilutta, fast du vill nog gärna veta de´, pilutta dej, en hemlighet, pilutta dej. som ingen, ingen vet, och ingen på jorden får nånsin veta det. Fast det förstås, om du är snäll och ger mej en och annan karamell, så kanske, ja kanske jag säger det i kväll.
Madicken:
Oj, vad du är barnslig, du stackars lilla Elisabeth ! Jag struntar väl blankt i din dumma hemlighet. Det är nånting fånigt, det slår jag mej i backen på, och vad det än är får jag veta det ändå. Pilutta dej, pilutta dej, jag vet att du berättar det för mej det kan jag slå vad om, jo för jag känner dej. Jag vet att redan nu i kväll så bubblar allting ur dej med en smäll, och det går så bra utan minsta karamell.
Elisabeth:
Du tror det ä fånigt, men det ä tvärtom nånting bra, och jag fick veta`t av mamma i dag.
Madicken:
Av mamma - vad då då ? Då vill jag ocksa veta de`, berätta nu genast, berätta vad det ä.
Elisabet:
Nei, vet du va`, vad mamma sa, att jag fick inte säja vad det va, det får du se när det blir din fölseda`, Fast tänk nu om du skulle få en sidenhatt med skära rosor på? Men jag säger inget, det måste du förstå.
Båda:
Pilutta dej, pilutta dej pilutta dej, pilutta dej och mej pilutta, pilutta, pilutta dej och mej
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar