Går oftast rätt bra, i lagom mängd såklart.
Slutet av charlottenbergsgåendet blev det halta av, men då hade jag nog inte tagit alla pills som jag skulle heller.
När jag sitter.. Som Nu, i Soffan, och sedan ska resa mig upp. Det är då det inte går bra.
Tjenis, 26-åriga Jag förvan(d)las till en 89-årig kär(r)ing. Jättekul.
Detta är något som upprepas varje kväll. Senaste dagarna har de även känts så på dagarna. Det är jättekul. Stapplande stel går jag runt i lägenheten. Inget är speciellt roligt just då. Ibland klarar man av det. Man fixar att det gör ont och man är stel och man stapplar fram, ibland på kryckor. Man hivar upp kryckorna från under sängen med ett leende och tycker livet är härligt! Vad är stela leder?? Ingenting! Så är livet! Ibland fixar man det inte.. Ibland sitter man kvar i soffan i flera timmar, trots att man egentligen är hungri, skulle behöva gå på tjottahejti etc etc, just för att man faktiskt inte klarar o möta smärtan och nederlaget. Det är ett nederlag. Funderar på när det är helt ok och man möter det med ett leende, eller när man möter det med tårar. Jag kan dock inte se ett sammanhang, en jättejobbig dag kan jag möta smärtan med ett leende, en jättebra dag kan jag börja fälla tårar för ont det gör ont. Kanske för att man smärtan skuggar det braiga? Jag vet inte när och då kan jag heller inte värja mig mot det.
Okunskapen om när jag faktiskt kommer ha ont är också något man måste vänja sig vid. Visst efter en dag på ikea o bergvik kan man ana att det kommer göra ont då och dagen efter. Men 50% av gångerna gör det inte ont då. Andra hälften kan det göra ont efter 5 vilodagar och bara jag sätter foten i golvet på morgonen.
När ska man vänja sig? Kan man vänja sig vid okunskap?
Kan man hantera det?
Acceptera det?
Knappast att jag har accepterat vidden av min sjukdom, jag skulle kunna tro att jag accepterat sjukdomen i sig. Men inte Känslan av att inte klara sig själv. Känslan man får när man inte kan sätta på sig skorna själv, när man inte fixar att resa sig upp, borsta håret, knäppa jeansen. Känslan av att ha prickar över hela sig och jeans inte går att ha på sig, när jeanstyg skaver, när troslinningen skaver sönder utslagen. När det enda kan ha på sig är ett linne som blir blodigt och ett par pyjamasbyxor som är två storlekar för stora. Förutom blod är linnet förstört av feta krämer och salvor. Byxorna har en udda känsla i tyget, för alla fibrer är fulla av mjukgörande, kotisonsalvor och vad mer man nu kan smörja sig med. (man = Jag). Ser jag mig dessutom i spegeln så är håret uppdelat, vissa delar ser ut som vanligt, men håret som är närmast hårbotten ser blött och stelt ut. Håret har blivit behandlat och det innebär att nästan hela håret består av vita flagor, det kliar lite och belöningen blir än mer flagor, som ramlar ner på axlar, ner på golv, soffor, bilbälten.. Man lämnar spår. Väldigt pinsamt. Fast det är inte ofta jag orkar bry mig. De flesta vet att jag har psoriasis och får faktiskt acceptera det. Visserligen är det så att jag tänker på att inte ha händerna i håret när jag är borta hos någon utomstående. Men annars finns inte mycket å göra, har jag utslag fäller jag, så himla enkelt är det.
Varför funderar jag nu på detta? Himla enkelt. C-Uppsatsen. men kanske inte bara därför. ibland är det skönt att skriva av sig lite.
Det svänger! Är humöret på topp kan man ta det med en klackspark o ett leende! ibland vill man bara gömma sig under täcket och gör det också..
Sen kan man va himla nöjd över att ha denna sjukdom och inte något värre.
tack för det!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar