Fröken finemang funderar: Vikt en siffra eller känsla?

Detta blir ju mer o mer en viktblogg. Av naturliga skäl. Jag är viktväktare. For Life.
Det som jag inte skriver om är min faktiska vikt. Ni, vet hur mycket jag går upp, eller ner varje vecka. Men inte vart jag varit och vart jag vill.
Personligen tycker jag det är jättekul att få reda på i andras bloggar. Då vet man vart de står, hur de kämpar, vart de vill, vart de varit, och hur långt man kommit på resan.

Jag Känner Mig Inte Riktigt Redo.
(är sanningen, men det tråkigaste att läsa för er som precis som mig finner motivation och inspiration av andra)
Fast, herre min je, jag har lagt ut bilder. Före viktväktarstarten, och -20 från vvstart, kan skilja än mer från före foto o efter, men det vet jag inte.
Jag skäms ju inte. Jag skäms inte. Jag är tvärtemot stolt. Stolt förlorare av kilon. Stolt över den väg jag vandrar. Vikt är bara siffror. Så siffror är ju bara siffror.
Och helt ärligt så har jag aldrig mått RIKTIGT dåligt av min övervikt. Jag har hanterat det, med en sorts klackspark, aldrig kännt mig felbehandlad eller utanför, Av övervikten.
Det är nog min personlighet i sig som krockat i sådana sammanhang. Här kommer nästa tanke. Jag är som jag är på grund av övervikten, jag är ju Heléne, och Heléne har alltid varit stor och jag tror att jag skapat min personlighet utifrån detta.
Nu försöker jag hantera den jag är när jag blir mindre. Det är en spännnade resa jag är ute på!

Jag vet inte hur det blir.
Igår funderade jag på att äta Strömming
Idag beställer jag både Laura och Amelia, för att försöka hitta en tidning som ger mig något, inget blask som Cosmo o Hennes.
Imorgon kanske jag stiger ut i rampljuset.

Den som lever får se.